bööff

Hej, är det jag ? Ja ? det är jag ,Hej

Coolt ovanför eller hur? Typ ett ambigram på en mening... nästan 


ÅÅh! det finns så mycket att skriva om så jag kan nästan inte välja..

Var hemma hos Mackan och Janne igår. Alltid lika trevligt. Vi drack kaffe och Mackan var vansinnig på posten som hade skickat alldeles för många brev till honom. Efter en stund börjar jag och Janne diskutera filmen som vi såg för en vecka sedan. Brooklyn finest. Janne beklagar sig över hur lång den var, "den tog ju aldrig slut!". Mackan tittar upp från sina brev och utbrister, "Men va? håller den fortfarande på?!"

När jag var liten så brukade vi roa oss med att leka krig. Även i den åldern insåg man att en "lek", oavsett tema, inte skulle vara tillfredställande om inte ett passande incitament hade applicerats till leken. Exempelvis så jobbar vi för någon för att vi får pengar för det. I krig springer, smyger samt gömmer man sig för någon av den goda anledningen att man inte vill bli skjuten. Incitamentet i vårt fall blev då givetvis smärta, eller döden om man vill ta det ett steg längre. Då vi inte hade hjärta nog att döda varann så fick smärta duga.

Nästa frågeställning blev då hur vi skulle lyckas åsamka varandra smärta? Likt pojkar världen över fann även vi det ultimata vapnet, "ärt-snärtan". Ett relativt billigt vapen med flera typer av kompatibel ammunition. Vapnet i sig bestod av en avsågad bandyklubba från förrådet på Kyrkbyskolan (valbar längd beroende på om du var sniper eller special force), ett avklippt finger från mammas diskhandskar samt stulen silvertejp från grannens båtskjul. Ammunitionen var ett kapitel för sig. Denna kunde bero på vem man skjöt på. Rönnbär gav inte den önskade smärtfaktorn men åsamkade dock offret en utskällning från sin mamma på grund av otvättbara fläckar på kläderna. Denna ammunition fungerade tyvärr inte på alla. Exempelvis Jacob Bomgren som trivdes med att vara skitig, och som på nåt sätt alltid lyckades få sin mamma att tycka synd om honom istället... Favorit-ammunitionen föll allt som oftast på den traditionella grön-ärtan från AxA. Den gjorde tillräckligt ont att bli träffad av, den hade en optimal kaliber, priset var rimligt och precisionen var enastående med höghastighetsvapen. Den tredje typen av ammunition användes endast vid humörsvängningar samt vid de tillfällen då man höll på att förlora kriget, "Putte-kulan". Var man riktigt sjuk i huvudet, Sebastian Sjöbol, så använde man sig av typen "dank". Danken var gjord av bly...

Hur som helst så var det lördag förmiddag nån gång under 90-talet. Jag och sebbe hade dragit ihop ett gott gäng som skulle utkämpa ett krig på lekplatsen nedanför Österströms parkeringsplats. Vid den tiden stod där en borg av trä i tre sektioner med omgärdande skyttegravar, fordon (två st  trehjulingar) samt nyponbuskar fyllda av alternativ ammunition. Platsen var som gjord för ändamålet. Väl på plats. Vi delar in varandra i lag. Varje lag tar sig till en enskild plats, hälsar på varandra och går igenom sin strategi. Denna dag var det en ny pojke med i gänget som vi inte kände till så mycket om. Han var tre år yngre än mig och bodde på i stort sett samma gata som Sebbe. Hans namn var Mattias Lindahl och var kompis med "Micki"- samt "Bobby" Pock (dom två tuffaste bröderna i kvarteret... NOT!). Jag och Sebbe log lite lätt och gav varandra varsin blink.

Efter genomgången var det dags för uppdraget. Borgen skulle intas och eventuell gisslan skulle avrättas på plats. Jag och Sebbe bildade självklart team alpha och slängde oss på varsin trehjuling. Mattias fick på grund av tveksam erfarenhet bilda team tango med nån Erik på samma gata vars farsa samlade på hockeybilder (ärligt talat..). Team alpha tog sig med trehjulingarna till den gamla upp-och-ner-vända ekan. Vi laddade våra ärt-snärtor med skarp ammunition och smusslade upp en liten plan. På andra sidan skjöts det för fullt. Vi försökte rekognicera vart team tango höll hus och insåg ganska snart att dom var under skarp beskjutning vid sandlådan. Sebbe ropade på Mattias så högt han kunde, man kunde höra att han inte kommit in i målbrottet ännu.. Med eldunderstöd från team alpha lyckades Mattias lämna sin näst intill gråtande kompanjon vid sandlådan och tog skydd jämte oss bakom ekan. Mattias tackade de äldre grabbarna och spände öronen när vi gick igenom nästa steg. Med en pinne ritade jag upp vilken ingång vi var tvungna att entra borgen genom och hur vi skulle göra. Planen gick ut på att en utav oss skulle springa mot ingången så fort han kunde medans de två andra gav eldunderstöd. Jag gav Mattias en klapp på axeln och beundrade honom för hur snabbt han lyckades ta sig till oss, Sebbe log. Stolt som en tupp antog Mattias rollen som förstespringare mot borgen. Sebbe log. Jag log. Mattias gjorde sig mentalt redo. Tog tre djupa andetag och såg oss sedan djupt i ögonen innan han gav sig av. "Jag ska inte göra er besvikna, let's fuck off!". Med ett vrål snubblade sig Mattias över ekan. Jag och Sebbe ropade "Bra Mattias! Du är jättejättesnabb". Mattias vrålar dom två första metrarna samtidigt som han i farten slänger av sig sin övertröja. Jag och Sebbe kollar på varandra, ler och ställer in siktet... på Mattias. Efter fem meter kan inte Sebbe hålla sig längre. Hans ögon lyser upp och första skottet avlossas. Det träffar hjälten i ryggslutet och han stönar till av smärta. Jag avlossar min bössa. Ärtan seglar iväg som en brunstig svala och träffar hjälten på låret. Han faller tungt till marken och vrider sig av smärta. Efter fem sekunder går det inte att hålla tillbaks. Mattias ögon vattnas och till slut kommer tårarna. Mattias vänder sig mot oss och ropar "Ah! ni är fan CEEPEE-skadade!". Sebbe svarar "Det var Bobby". Bobby blir vansinnig och börjar också gråta. Jag säger, "förlåt Mattias men det var faktiskt Bobby". Bobby tar Mattias under armen och tillsammans går dom hem till mamma, Margaretha Pock. Efter två dagar ringer Margaretha hem till min mamma och förklarar vilket hemskt barn jag är. Jag förklarar för min mamma att det var Sebbe och Bobby som gjorde det och sedan fick jag glass..

The End

Förlåt för allt Mattias. Nu i efterhand förstår jag att du blev ledsen men jag kan försäkra att det var Bobby som skjöt dig... och kanske Sebbe.


Stay tuned!

//Pontan